| | | | | |  
 
Mikael Wiehe: "Jag försöker hålla alzheimern ifrån mig"
 
Mikael Wiehe åkte på turné. Men något var inte som vanligt, han var orolig, ängslig. När han kom hem fick han diagnosen: Alzheimers sjukdom. DN möter en musiklegendar som skrivit in sig i det svenska folkminnet – nu sviktar hans eget.
  
– Jag ska fortsätta leva mitt liv så gott jag kan, säger Mikael Wiehe.
  
Det var tänkt att bli ett kort adjö. Någon mening alldeles i slutet av hans Sommar i P1 i augusti. "För ett tag sedan fick jag diagnosen Alzheimers sjukdom." Tack och hej. På ett ungefär. – Min fru sade att om hon hade varit radiolyssnare och inte fått veta att jag hade alzheimer hade hon känt sig lurad. Och jag ville inte lura min publik.
  
Det blev rubriker. 500 kärleksbrev i mejlkorgen.
  
– Folk skrev om sina liv, att jag hade betytt mycket. Jag blev helt överrumplad, lite rörd. Vad är det han säger med drinken? Shaken, not stirred.
  
Nu har Mikael Wiehe journalister springande i arbetslägenheten på Rådmansgatan i Malmö titt som tätt. Fyrtiotalstvåan är fylld av gitarrer. Här finns flygel och rullbandspelare. Köket är original och sällan använt. Han och hustrun Maya bor i andra porten, någon trappa upp.

Fakta.Mikael Wiehe
  
Född: 1946.
  
Uppväxt: Första sex åren i Köpenhamn. När föräldrarna skilde sig flyttade Mikael Wiehes mamma med de två sönerna till Ribersborg i Malmö.
  
Familj: Hustrun Maya Wiehe. Fem döttrar. Tio barnbarn.
  
Bor: Nära Triangeln i Malmö.
  
Bakgrund: Tog pianolektioner och lärde sig själv spela gitarr och saxofon. Började spela jazz som 17-åring. 1970 bildade han Hoola Bandoola Band med bland andra Björn Afzelius. Bildade senare Kabaréorkestern och gav ut soloskivor.
  
Aktuell: Med böckerna "Vid högtidliga tillfällen" och "Mikael Wiehes amerikanska sångbok" (Ordfront förlag) med hans klassiska tolkningar av bland andra Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits.
  
En dryg månad efter Sommarpratet satt Mikael Wiehe i ett panelsamtal på bokmässan i Göteborg. Publiken ställde sig upp och applåderade.
  
– Prästen som höll i tåtarna sade att han jobbat med detta i 17 år, det hade aldrig hänt förr. De trodde nog att jag skulle dö genast, därför var de så tillmötesgående och trevliga. Men jag tänker inte dö än så länge.
  
I ett kassaskåp förvarar han en utklippt tidningsartikel om kliniken i Schweiz.
  
– Dit kan man åka och få ett litet piller. Men det ligger i framtiden, det blir inte de närmaste dagarna i alla fall.
  
Kungen av svensk progg har fyllt 79. Han har numera svårt att stämma sin gitarr. Han hör inte övertonerna, och det är inte hans enda bekymmer. Wiehe, som skrivit några av landets mest älskade låtar, och vars texter ständigt introduceras för nya generationer (inte minst på dop, bröllop och begravningar), har ibland svårt att läsa. Ögonen "gubbrinner". Dessutom går det långsamt.
  
– Vill jag förstå vad det står här? Jaha, då får jag läsa meningen en gång till, säger han och skakar på huvudet där han sitter i hörnet av sin blå tygsoffa.
  
– Jag saknar mig. Personen som kunde komma med ett rappt inlägg, jag saknar mitt snabba svar.
  
Han höjer handen och knäpper med fingrarna i luften för att visa hur det känns när han kommer av sig. Meningen som finns där på lut – eller fanns, innan den försvann.
 
Fingrarna är rappa. Knäpp, knäpp. Så känns otåligheten och famlandet. "Kom igen nu för fan."
  
– Det är någon som har satt upp snubbeltråd på vägen. Så trasslar jag in mig. Kommer inte riktigt på den klatschiga "sägningen" som jag hade gjort för ett par månader sedan. Eller år sedan, kanske. De där snabba replikerna, är inte så snabba längre.
  
Och du märker det själv?
  
– Ja. Men jag samlar på mina formuleringar och säger nu: Jag har i hela mitt liv skojat med orden, nu skojar orden med mig.
  
Han nickar bifall åt sig själv.
  
– Jag gillar den. Det förklarar vad det handlar om.
  
Blir du ledsen när du tänker på det?
  
– Män som har levt på 50-talet blir inte ledsna. Och blir de ledsna så visar de det inte, hur många terapier man än har gått i och mansgrupper av olika slag man varit medlem av. Det ska mycket till, säger han med dov stämma.
  
– När min hustru gick ifrån mig grät jag minst en gång om dagen, när jag inte grät två eller tre gånger om dagen. Men det är många år sedan nu. Det är inte glömt, och inte heller …
  
Mikael Wiehe tystnar. Det går några sekunder.
  
Förlåtet?
  
– Ja, förlåtet. Visst.
  
Han ruskar lite lätt på sig i soffan. Skärpning, Wiehe. Han tar om:
  
– Det är inte glömt, men i stort sett förlåtet.
  
I sto  rt sett?
  
– En och annan öm fläck har man väl kvar.
  
När saken nu kommit på tal gick det till så att Wiehe fick ett mejl av sin fru. Året var 2005 och Maya var på besök i sitt hemland Chile när hon meddelade att hon ville skiljas. Hemma i lägenheten i Malmö satt Wiehe vid datorn och tänkte praktiskt. Hur skulle de göra med ekonomin?
  
Sedan blev han arg. Han fick höra att hon hade träffat en annan man och kände sig kränkt, sårad, ledsen och gjorde som han brukar vid existentiell kris.
  
– Vad ska jag göra? Jag gör en platta.
  
Ett och ett halvt år senare stod Maya utanför dörren och frågade om han ville försöka igen. Det blev albumet "Sånger från en inställd skilsmässa".
  
– Det tog sin lilla tid, och sedan återförenades vi. Och det vet jag att vi bägge är glada för.
  
Ni gick i terapi?
  
– Ja, jag har gått 15 år i terapi.
  
Wiehe skrattar.
  
– Jag hade en skitbra kvinnlig terapeut. Jag tror inte att man kan förändra sig. Men jag tror att man kan känna sig själv bättre genom att gå i terapi.
  
Du sade ju nyss att män i din generation inte är ledsna, eller visar det i alla fall. De går ju inte direkt heller i terapi?
  
– I contain multitudes, som Bob Dylans låt heter.
  
I slutet av 1970-talet ingick Wiehe i en hemlig mansgrupp i Lund.
  
– Vi gick aldrig ut offentligt. Men där pratade vi om sådana saker klockan tre på söndagen, som män annars pratade om klockan tolv på natten, mot slutet av festen.
  
Det är fortsatt oklart om han och de andra medlemmarna lyckades med föresatsen att lämna "det där jävla manlighetsidealet" bakom sig.
  
– Mina yngre kollegor kramar jag. Mina 50-talskompisar tar jag i hand.
  
För första gången på 58 år blev Mikael Wiehe riktigt nervös inför en spelning. Det var 2022 och han hade en turné med 70 konserter framför sig.
  
– Jag var plötsligt lite rädd för att gå på scenen. Jag blev orolig, ängslig.
  
Innan spelningarna scrollade han igenom sina låttexter – men avvaktade med att boka en läkartid.
  
– Jag tänkte att jag inte vill veta vad det är. Jag kan inte genomföra 70 gig och veta att det är något som inte är som vanligt.
  
När turnén var över gick Mikael Wiehe till doktorn. Minnesmottagningen i Malmö ligger i samma kvarter som Mikaels och Mayas lägenhet. Det tog någon vecka, sedan fick han besked om Alzheimers sjukdom.
  
Vad sade din fru och dina barn?
  
– Jag har berättat för dem i lugn och ro. Det var inte så att jag sammankallade någon krisgrupp. Sammanlagt har paret fem döttrar och tio barnbarn.
  
– Jag sade att det kommer att ta lång tid, ni behöver inte vara oroliga. Ni får inte bråka om arvet när jag dör. Jag har skrivit ett testamente till hur jag vill att ni ska göra. Bråka inte om pengarna, det är det inte värt. Ungefär så.
  
En månad efter beskedet ringde Mikael Wiehe upp minneskliniken igen. Är ni verkligen säkra på att det är alzheimer, undrade han.
  
– Jag mår så himla bra och minns så jävla bra!
  
Han fick en lång förklaring som han inte förstod. Så han bad om ett enklare svar: ja eller nej. Det blev ja.
  
– Och jag märker det lite mer nu, säger han.
  
– Det är ingen kul sjukdom. Det kan gå långsamt, det kan gå i skov. Jag har brottats mycket med vad jag ska göra med den här nya kunskapen och kommit fram till att jag nog inte ska ändra på någonting. Jag ska fortsätta leva mitt liv så gott jag kan.
  
– Men det blir värre, det blir inte bättre. Och det kan vara lite deppigt för en man som tror på viljestyrka och kamp, och "det ska fan ta mig gå ändå". Och det kanske det gör, det kanske kommer någon amerikansk medicin som saktar upp förloppet så att man hinner dö av något annat.
  
Men det där med Schweiz, du menar allvar med det?
  
– Jag menar allvar, i allra högsta grad. Men vi får ju se hur det går, om jag är lika kaxig när jag har blivit riktigt sjuk.
  
Nåja. I hallen hänger Leninpriset och utmärkelsen Årets republikan 2007. Wiehe hade under ett statsbesök i Köpenhamn spelat för det svenska kungaparet och danska drottning Margrethe – och passat på att berätta vad han tyckte om den danska invandringspolitiken.
  
"Mikael Wiehe uppträdde utan någon form av perverterad respekt för dessa kvarlevor från den tid då Danmark och Sverige var diktaturer. Genom sitt agerande har Wiehe visat att han vägrar ta på sig rollen som hovnarr", löd motiveringen.
  
För en tid sedan var han med i SVT:s "Babel". Han är nöjd med den korta intervjun – inte minst den där repliken han citerade från Robban Broberg. Wiehe frångår sin trivsamma malmöitiska, anammar en ljus stockholmska, med släpande ä i "världen".
  
– "Om man ska förändra vääärlden, då får man ligga i." Det var bra sagt.
  
Det säger man ofta om dig, att du har velat göra?
  
– Förbättra den. Ja, vi var en generation som ville förbättra världen.
  
Mikael Wiehe berättar att många av hans kompisar blev politiskt medvetna långt före honom, det var nätt och jämt att han "kvalade in".
  
Barndomsvännen och journalisten Göran Skytte, som gick bort i fjol, var precis som Wiehe vänster som ung – men ändrade sig med tiden rätt radikalt. 60-talsvänstern byttes i början av 2000-talet till en kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida. Sedermera blev Göran Skytte krönikör för tidningen Dagen och kristen förkunnare.
  
– Göran Skytte betydde mycket, våra samtal om världen och hur den såg ut. Han ändrade sig ganska mycket i sitt liv, det gjorde inte jag, jag tycker ungefär politiskt samma.
  
Tre män som format en ständigt stridbar Mikael Wiehe
  
Morfar. Föräldralös fiskargosse i Limhamn som blev missionsförbundare. "Ingen gick från hans dörr under depressionen utan ett par skor, en rock eller en macka. Jobbade sig upp och blev disponent på ett dotterbolag till Skånska cement (numera Skanska)."
  
Far. Liberal dansk. "Var med i motståndsrörelsen i Danmark under andra världskriget, satt en period i fängelse under ockupationen. När tyskarna blivit besegrade och skulle lämna Köpenhamn hamnade de i strid. Min fars bästa vän låg bredvid honom och blev skjuten till döds."
  
Morbror. "Jättekonservativ men inte högerextremist. Vi förde långa samtal om vad som var rätt och fel. Han lyssnade uppmärksamt och jag också, det var någonting att beundra. Jag tullade på hans fina konjak, själv drack han likör. Och så talade vi om Vietnamkriget, det gick att kombinera."
  
Mikael Wiehe tycker att det har varit självklart att välja sida, engagera sig och protestera.
  
– Vi växte upp i en värld med Vietnamkrig. Den stora stygga vargen skulle bomba Vietnams folk tillbaka till stenåldern. Vilken sida står man på? Jag stod på den svagas sida.
  
Han har stöttat antiapartheidrörelsen i Sydafrika. En gång spelade han på en solidaritetskonsert mot Pinochets diktatur i Chile.
  
– Jag hade Olof Palme sittande vid mina fötter. Då sade jag: "Ni vill ju fortsätta importen av chilensk koppar."
  
Den socialdemokratiska publiken hyssjade förskräckt.
  
– Schh, shhh. Så var det. De ville ha fred i Vietnam, vi ville ha seger för FNL, och det var en jälvla skillnad.
  
Tycker du att man har en plikt och skyldighet att vara engagerad?
  
– Ja, det tycker jag. Att man ska ta del av det som händer i landet och i världen. Det är viktigt.
  
Mikael Wiehe funderar kort.
  
– Jag kan inte komma på att jag valt fel, jag tycker att jag valde rätt, de val som var viktiga då. Vad sedan framtiden bär i sitt sköte, kan man ju aldrig veta. Som antiapartheidrörelsen i Sydafrika. Blev de inte korrupta allihop? Över alla färger och nyanser.
  
Vad säger du om den svenska vänstern i dag?
  
– Vilken vänster? Det är det korta svaret.
  
Mikael Wiehe skrockar.
  
– Det finns en klimatvänster. Jag är lite skeptisk till de individualistiska lösningarna om att stoppa bilar på motorvägarna, men i princip är jag med dem.
  
I sitt Sommar i P1 talade Mikael Wiehe kort om framtidstro, att många verkar ha svårare med den i dag.
  
– Jag tror inte att världen kommer att gå under i en klimatkris, men jag har haft fel förut, så vad vet man. Men om någon jävel trycker på knappen till atombomben så finns det inga överlevande.
  
– Åh, fortsätter han.
  
– Nu saknar jag ett namn! En man som avslöjade Pentagon Papers.
  
Daniel Ellsberg?
  
– Just detsamma. Han har skrivit en bok om konsekvenserna av ett atombombskrig. Jag tror att han har rätt.
  
Mikael Wiehe är bekymrad över den "konservativa krigshets" som han menar genomsyrar den svenska och europeiska debatten.
  
– Jag tycker att en regerings yttersta ansvar är att hålla nationen utanför kriget. Särskilt nu. Jag läste en artikel om Svenska Freds i morse. Jag kan hålla med om att Ryssland blivit inringat av amerikanska baser, det är klart att de känner sig pressade.
  
Mikael Wiehe intygar att han knappast är någon expert.
  
– Jag famlar mig fram i oklarheter, ser inte lösningen. Hjärtat kan säga: stötta Ukraina. Men hjärnan är tveksam. Måste man inte ge upp något för att få någonting tillbaka? Det kan låta cyniskt, men det är så det ser ut nu.
  
Han kommer på en formulering han gärna vill ha med.
  
– Du har inte frågat, men jag säger det ändå: Alla imperier vilar på tortyrkammaren som bas. Slutcitat.
  
Sedan undrar DN:s fotograf om Wiehe vill spela en låt. Det var inte planerat, men Wiehe får bråttom upp från sin hörna i den blå soffan. Säg den musiker som inte vill spela en låt. Han ska bara "flumma runt lite först". Tar ett varv till skrivbordet, plockar upp en sångbok, bläddrar målmedvetet fram rätt sida och tar upp sin gitarr. Den är ostämd.
  
Då går tiden långsamt. Wiehe stämmer och stämmer, känns plötsligt bekymrad. Faktum är att vi hinner bli ängsliga alla tre. Det skymmer i lägenheten och Wiehe hör ju inte övertonerna.
  
Kanske har vi krävt för mycket nu?
  
– Två veckor senare hade de börjat äta upp varandra, kommenterar Wiehe lakoniskt. Humorn är intakt.
  
Är det någonting du är rädd för med det här?
  
– Med alzheimern? Jag försöker hålla det ifrån mig, fördjupar mig inte i det. Jag har nytta av min 50-talsman.
  
Förträng, förträng.
  
– Ja, det ska vara stiff upper lip, hälften kunde vara nog. Kanske kommer dagen när jag är så pass rädd att jag inte vill vara med längre. Men vad vet man? Vetenskapen kanske hittar på något trolleritrick.
  
Sedan stämmer gitarren.
  
– Det var på ren jävla viljestryka. Livet leker, säger Wiehe och börjar spela.
  
Rösten är något skrovligare än vanligt. Men det går.
Hilda_Ärlemyr_DN_14_december_2025